18 november 2010

Krabbigt, kunde man säga i Blekinge. När jag var liten iallafall.

Fyfan vad dammigt och tomt och eländigt det var här. Hallå?? Haaaaaalåå?? Det är sorgligt att någon (möjligen jag) har låtit detta ställe förfalla så.  Jag önskar jag kunde skylla på någon. Jag skyller på Södermalm tror jag. Främst Götgatan, det var han som började, sen följde de andra efter, med stora glasögon. Man skulle ha en såndär trilobitdammsugare (heter de väl?), en sån som går omkring själv som en liten trilobit, och dammsuger när man inte är hemma, och sen går den och äter när den är sugen på lite smaskens 220V 10A 50Hz. Om nom nom nom. De är en kombination av coola och jävligt läskiga, det är nog det där med att den går och äter själv som freakar ut mig lite, fast det är samtidigt ganska tufft. Nå. En elektronisk bloggtrilobitdammsugare, fast det finns inte, så i stället drar jag mig till minnes när jag var lite och hade ett akvarium som också blev tomt och dammigt och eländigt ibland. Men då fanns det bot, för då kunde man släppa ner en ål i akvariet, som liksom gick omkring själv som som en liten trilobit, och snaskade upp allt såntdär grönt guck som växte här och där i akvariet när man inte var hemma, och även när man var hemma ibland minns jag, och sen gick den och åt när den var sugen på lite smaskens 220V 10A 50Hz. Om nom nom nom. En elektrisk ål, liksom. 
Leende guldbruna öööögon!
Så! Nu blir det rent och fint, ordning och reda, fakturera på fredag, här inne, och fullt med folk blir det också.





Nu ringde dom från Wikipedia och berättade att det tydligen inte är ålar som liksom gick omkring själv som som en liten trilobit, och snaskade upp allt såntdär grönt guck som växte här och där i akvariet när man inte var hemma, och även när man var hemma ibland minns jag fel då alltså. Var var jag? Jo, ålar, det var tydligen inte ålar som liksom, etc etc, utan malar, påstår dom. Nå. Jag släpper ut ålen i det fria igen, så att den kan slingra gata upp och gata ner och äta upp alla den vill. Mot södermalm ålen! Idag läste jag i tidningen om att 2000 kungskrabbor var lösa i Oslo. Shit vad häftigt tänkte jag och såg framför mig hur de välte hus, åt norrmän, snöt sig i lusekoftor och hånade lutfisk och i allmänhet spred mayhem, lite grand så här tänkte jag mig att det skulle vara:

Fort!! Fram med hovmästarsåsen!
men i själva verket visade det sig vara några miljönissar som, på ett post-ironiskt sätt, släppte ut krabbsen för att protestera mot att det fanns för många kungskrabbor lösa. Nå, vart var vi? Jo, en mal var det som behövdes, tydligen, sa Wikipedia. Jag tror på just den artikeln, för jag har skrivit den själv.

Mannen på bilden som hånglar med malen på bilden har ingenting med artikeln att göra.
Å fy på själva fan vilket stort åbäke! Ful är den också. Nå. Om ett litet tag kommer det är vara blänkande rent och fint och odammigt och fullt med folk här inne. Då ska ni få se på andra bullar! Mal bullar, blir det då, tror jag, men berätta inte det för malen, hon blir så ledsen då.