Köteori

Kön till incheckningsdiskarna var galet jättelång. Så där lång att om du hade sett den så hade du tänkt: jisses, det var en jävligt lång kö. Det var bara det att kön kom från ett område stort som skåne ungefär, som innehöll sånna där zigzag-band som gör att man kan veckla i hop en kö och ha den på ett fyrkantigt område. Ni vet? Det området var också fullt med folk... Så den galet jättelånga kön var alltså bara utloppet för den enorma super-kö-fyrkanten från helvetet. Nå, det är väl bara att resignera och ställa sig sist i mördarköfyrkanten kan man tycka? Fel!! För det fanns en kö till, den längsta och ondaste av alla, som ledde in i döds-fyrkanten. Den kön gick runt hörn, korsade vägar, och slutade i en annan delstat tror jag. Det var, kan man säga, den ultimata kön. Så lång i all sin ondska och tristess att jag inte kan berätta om den, inte ännu. Sist i den, el kö de la muerto som den kallas här, är framtidsutsikterna bl
eka. Man börjar med förnekelse (joo, men kön rör ju på sig) och slutar med att utplåna sin individ och gå upp i kö-alltet, så där zen-buddhistiskt. Då kommer det en ängel. En ängel förklädd till en liten arg tant i blå uniform. Bestämt, och på mycket oklara grunder, börjar hon peka ut en liten skara som ska följa med henne. Först vill vi inte, det är svårt att koppla ur sig ur det allmänna medvetandet som skapats av Kön, det känns som att bli losskopplad från the matrix ungefär. Ängeltanten leder oss till en underbar plats, långt långt borta där det finns andra köer man kan stå i. Vår nya kö innehöll bara oss. Och vi var först. Det verkar alltså som om alla år jag byggt vodoodockor av köer och stuckit nålar i dem har betalat sig! Jag skulle så gärna velat ta en bild av kön och visat dig, men för att få med hela måste man fota från rymden. Kön står fortfarande där. Jag gick förbi den nyss. Jag saknade den lite.