With a little help from my friends

Glidmedel

Så här funkar det!

På sista tiden har det funnits precis lagom mycket friktion i mitt liv, fast fördelat på alldeles fel sätt. På sista tiden har det funnits alldeles för mycket friktion i mitt liv, särskilt i mitt umgänge med en av mina allra bästa vänner. Alltså mig själv då. Det började med att någon lagt friktion mellan mig och mig, och det gjorde att det gnisslade ordentligt när jag skulle samverka med mig. Till slut hade jag och jag ett så abbrasivt förhållande att jag alldeles slutade umgås med mig. Jag funderade rätt allvarligt på att helt säga upp bekantskapen med mig och aldrig nånsin prata med mig igen, ställa in telefonen på att inte ringa om det var jag som ringde, sånna grejer. Minns du Ace Ventura, pet detective? Där finns en scen när Jim Carey hittade ett rum där någon skrivit Die Dan Die på hela väggen. Jag funderade på att gå hem till mig och skriva Die Dan Die på hela väggen. Men sen kom en ängel (inte en sån flygplatstantängel i blå uniform, utan en riktig) och påminde mig att jag ju fan är en rätt cool kille, och att det skulle vara ganska sugit att leva resten av mitt liv utan mig, så nu är jag kompis med mig igen. På sista tiden har det funnits alldeles för lite friktion i mitt liv. Det började för ett tag sedan i Luleå där jag plötsligt märkte att någon (jag tror ett ont litet troll) stulit min friktion som jag hade skaffat för att ha mellan min bil och vägen. Oj vad det snurrade åt alla håll utom dit jag skulle! På nåt vis lyckades jag få bilen att liksom sväva, utan friktion, åt Kallax flygplats till, och det var tur för det var ju dit jag skulle. När jag klev in i vänthallen hade samma onda lilla troll (jag tänker Per Nuder...) snott friktionen jag hade skaffat för att ha mellan mina skor och golvet. Några snowboardklädda småkillar flinade när jag plötsligt blev min egen stuntman, och sen kom det fram två snälla tanter som bodde på flygplatsen och frågade oroligt om jag slog mig? Jag skojade bort min brist på friktion med en snärtig one-liner och gick vidare som om det som just hänt minsann precis var meningen, och inte alls en olycka, tack så mycket. Sedan dess har jag varit mycket uppmärksam på min omgivning, för att se om Per Nuder, skuldmedvetet bärande på en stor säck friktion som nog inte är hans egen, finns i närheten. Jag har inte sett honom på ett tag, så igår började jag slappna av och tro att jag nu skulle få ha min friktion ifred. Hur ledsen och upprörd tror du jag blev när det snabbt visade sig att där fanns fan ingen friktion på vägen mellan Kallinge och Karlshamn?? Men snabbtänkt som jag är lyckades jag slänga ut lite av förmycketfriktionen (den som kommit mellan mig och mig du vet?) på vägen, så jag missade den gigantiska eldsprutande pansarsnöplogen som kom i mötande fil med flera millimeter, och körde nöjt vidare. Jag vann deltävlingen på Halmstad Airport förresten! Tricket var att komma till flygplatsen 10 minuter efter det att planet skulle lyfta, stoppsladda in hyrbilen till hälften i avgångshallen, lita på att planet var försenat (det var det),checka in med ett snett leende och en snärtig one-liner, och sedan sola mig i mina medpassagerares beundrande blickar medan vi gick ombord. Så vinner en mästare! Nu ska jag raka av mig allt hår och sälja det på Ebay, bli rik och köpa massor av ny fin friktion!

No one expects the Spanish Inquisition!

Så här kanske 20 år försent har jag börjat med extremsport. Den som fångade mitt intresse var XTREME tråkigt på flygplats. Det finns en tour, och vi är några stycken som nästan alltid är på alla etapper. Alla flygplatserna på Touren är olika och erbjuder en variation av hinder och utmaningar. Första stoppet i år var Miami. Där är de med rätta stolta över el Kö de la muerto, som du väl minns att jag berättade om? Senare i år kommer Touren till Sheremetyevo 2 i Moskva, där man måste tampas med en unik och krävande blandning av tristess, elakhet och bakfylla. Men den svåraste etappen blir nog på fredag när touren stannar till i Halmstad. Halmstad Airport (men de kallar den så, jag lovar! sluta skratta nu då!!) har inget signaturhinder, den är mer som en blandning av det elakaste från de andra, och därför kräver den att man är mer all around. Och det ställer ju helt andra krav på träning och förberedelser. En ball grej med extremsporter tycker jag är deras historiska och antropologiska kopplingar. Du vet, som att bungy jump utvecklades från urgamla mandomsriter? Halmstad Airport uppfanns år 1492, när en ambitiös liten elak jävla Dominikanermunk satt och klurade på ett nytt sätt att plåga folk. Han presenterade idéen, komplett med ritningar och layout (från början skulle den legat ca 400 meter norr om där den är nu) för Tomás de Torquemada, Storinkvisitor och Top Dog över den Spanska Inkvisitionen vid ett möte i Santa Cruz. När lill-munken (jag tror att han såg ut som Per Nuder. Tror inte du att han såg ut som Per Nuder??) gått ut sa TT enligt mötesprotokollet:
"Amen för helvete alltså! Är den lille jäveln på riktigt? Hörni, alltså, det här kan vi fan inte göra. Det finns ju en gräns för vad man kan utsätta kättare, lättingar, judar och sodomiter för? Men ärligt talat... Åh fy fan. Hur gott tror ni jag kommer att sova i natt? Nu när jag sett detta. Satan alltså... Grabbar, nu drar vi. Jag måste fan ta en drink. Var inte den lilla grisen rätt lik Per Nuder förresten?"
Så det blev inget, den gången. Men planen föll inte i glömska, och på 1900-talet, det Ondaste Av Alla 100-tal, plockade man fram den igen. Just nu sitter jag på Arlanda och tränar för ett moment jag tror kommer på fredag: att hälla så mycket cous cous i sin dator som möjligt på kort tid. Nu har det ramlat så mycket cous cous från min macka i min dator att jag inte längre kan skriva bokstaven ä. Det blir ä i stället.

Purple haze

Det stod i tidningen i förra veckan att en fabrik i Linköping eldade knark och släppte ut lila rök. Wowiiie! Ett lila knark-Linköping! Detta måste jag kolla! Så i morse tog jag på min finaste Cheech and Chong-tshirt, laddade iPoden med Pink Floyd och åkte dit. Hur ledsen tror du jag blev när jag kom fram och märkte att det var fan inget knark i luften där! Och att dom där coola lila dimmorna som skulle hänga över hela stan inte alls hängde över hela stan? Jag tittade mig noga omkring, men allt jag såg var några vanliga tråkiga skorstenar som släppte ut vanlig tråkig grå rök. Jag försökte andas i mig lite av den vanliga tråkiga gråa röken, men det hjälpte inte. I ett hörn på stationen stod en flock lessna människor i rastamössor och ravebyxor. Jag tröstade dem och tillsammans kom vi överens om att alltihop bara var ett marknadsföringstrix av turistbyrån i Linköping. De blev gladare, och när jag gick satt flocken på marken och spelade gitarr och sjöng Velvet Underground-låtar. När jag kom in i taxin blev jag också gladare, för taxiförarfarbrorn hette Valdemar Viiro Vaara, och det är fan inte ett helt oknarkigt namn! Valdemar Viiro Vaara… hihihihi… ja jävlar. Det var kallt i Linköping, så jag hade på mig min varmaste jacka, gjord av höns. Alltså, det där blev dumt. Den är ju inte gjord av höns, det är ju inte så att det är höns som tillverkar jackan, jag menar att det är höns i den. Nee, det där blev också dumt, det är ju jag och inte höns som är i jackan. Jackan är fodrad med höns, så skulle jag säga. Hönsjacka är varmt och skönt, men den fjädrar av sig, så varje gång jag kommer hem måste jag plocka mina tröjor, annars går jag omkring och ser ut som en rätt stor fågel. Tidigare i veckan var jag glad för min hönsjacka, för då var jag där det var kallt. Och då menar jag kallt på riktigt. När jag höll på att hugga upp möblerna på hotellrummet för att starta en brasa knackade det på dörren och där stod skogens djur och frågade om de fick komma in och värma sig. Det fick dom, och vi kollade på TV och pratade en stund, och åt glass för att värma oss. När vi somnade låg två av pingvinerna och en isbjörn i min säng. Renarna var OK med att sova i hallen bredvid brasan, de sover ju ändå stående. Senare praktiserade jag hos min vän. Då var jag glad för hönsjackan kan jag säga! Jag bad en förbipasserande eskimå att ta en bild på oss. Den blev såhär.
När jag gick omkring i ödsliga korridorer här i Linköping (Knarkköping?) såg jag resultatet av en rapport, som någon gjort en plansch av och hängt upp på väggen. Författaren hette, jag lovar, B. Ordell. Det lila molnet måste ha varit framme!! Snart ska jag åka hem. Då ringer jag den snälla taxifarbrorn Valdemar Viiro Vaara och kollar om han kan ge mig skjuts till stationen.