Purple haze

Det stod i tidningen i förra veckan att en fabrik i Linköping eldade knark och släppte ut lila rök. Wowiiie! Ett lila knark-Linköping! Detta måste jag kolla! Så i morse tog jag på min finaste Cheech and Chong-tshirt, laddade iPoden med Pink Floyd och åkte dit. Hur ledsen tror du jag blev när jag kom fram och märkte att det var fan inget knark i luften där! Och att dom där coola lila dimmorna som skulle hänga över hela stan inte alls hängde över hela stan? Jag tittade mig noga omkring, men allt jag såg var några vanliga tråkiga skorstenar som släppte ut vanlig tråkig grå rök. Jag försökte andas i mig lite av den vanliga tråkiga gråa röken, men det hjälpte inte. I ett hörn på stationen stod en flock lessna människor i rastamössor och ravebyxor. Jag tröstade dem och tillsammans kom vi överens om att alltihop bara var ett marknadsföringstrix av turistbyrån i Linköping. De blev gladare, och när jag gick satt flocken på marken och spelade gitarr och sjöng Velvet Underground-låtar. När jag kom in i taxin blev jag också gladare, för taxiförarfarbrorn hette Valdemar Viiro Vaara, och det är fan inte ett helt oknarkigt namn! Valdemar Viiro Vaara… hihihihi… ja jävlar. Det var kallt i Linköping, så jag hade på mig min varmaste jacka, gjord av höns. Alltså, det där blev dumt. Den är ju inte gjord av höns, det är ju inte så att det är höns som tillverkar jackan, jag menar att det är höns i den. Nee, det där blev också dumt, det är ju jag och inte höns som är i jackan. Jackan är fodrad med höns, så skulle jag säga. Hönsjacka är varmt och skönt, men den fjädrar av sig, så varje gång jag kommer hem måste jag plocka mina tröjor, annars går jag omkring och ser ut som en rätt stor fågel. Tidigare i veckan var jag glad för min hönsjacka, för då var jag där det var kallt. Och då menar jag kallt på riktigt. När jag höll på att hugga upp möblerna på hotellrummet för att starta en brasa knackade det på dörren och där stod skogens djur och frågade om de fick komma in och värma sig. Det fick dom, och vi kollade på TV och pratade en stund, och åt glass för att värma oss. När vi somnade låg två av pingvinerna och en isbjörn i min säng. Renarna var OK med att sova i hallen bredvid brasan, de sover ju ändå stående. Senare praktiserade jag hos min vän. Då var jag glad för hönsjackan kan jag säga! Jag bad en förbipasserande eskimå att ta en bild på oss. Den blev såhär.
När jag gick omkring i ödsliga korridorer här i Linköping (Knarkköping?) såg jag resultatet av en rapport, som någon gjort en plansch av och hängt upp på väggen. Författaren hette, jag lovar, B. Ordell. Det lila molnet måste ha varit framme!! Snart ska jag åka hem. Då ringer jag den snälla taxifarbrorn Valdemar Viiro Vaara och kollar om han kan ge mig skjuts till stationen.