Den Lilla Festivalskolan del 5. Postproduktionsdepression

Jag tog en bild av Borlänge city imorse. Här har hänt en liten olycka. Det var inte bara vårt fel.

Jaha. Så här vadar man omkring bland drivor av gamla gitarrsolon, ölburkar, byggstaket och utslagna scenbyggare från Skåne. Som är ganska söta, men utslagna. Som, som, som små kaniner som har rökt för mycket. Och burit runt lite för mycket skrot på lite för kort tid. Ungefär så. Kontoret ser ut som själva fan, det enda som fortfarande är vackert, stiligt och stolt är Produktionscheferna (i all sin prakt). Scencheferna, dessa män bland män, har gett upp och åkt hem. Men jag och Thomas står när de andra faller. En liiiten stund till i alla fall, för så fort dom slutar titta drar jag benet till bilen och kör hem till Sweet Home Östermalm, så fort att fartkamerorna på vägen inte fattar vad det var som hände. Där ska jag ligga i min soffa som en lite rädd manet, med stora hörlurar på. Om det kör förbi en teleporter kommer jag att strunta i den.

Den lilla festivalskolan. Omläxa. Ljud.

Borlänge. Tidig eftermiddag. Eldoradoscenen spelar Rammstein. I 108 dB. Jag och Gert log. Polisens insatschef började gråta. Scenarbetarna har fortfarande posttraumatisk chock. Allt är bra nu.

Another hostile takeover, del 1

Centrumgrillen i Borlänge. I Borlänge har man inte raggarbilar. Där har man raggartåg.

Borlänge. En liten fridfull 70-talsdesignad stad i mellansverige (se ovan). Jordgubbsförsäljare och lokalalkisar bråkar med varandra på ett trivsamt sätt. Sedan inträffar:

1. Ett produktionsledningsteam med tuffa solglasögon
2. 178 stora svarta lastbilar
3. 179 svartklädda skäggiga tekniker och scenbyggare, vissa av dem från Skåne
4. En röd teleskoptruck med en dåre bakom ratten
5. 8 lastbilslass grus
6. Björn Engström

Borlängeborna tittar på rädda och lite skeptiska. Jag och Thomas kliar vår produktionstiger bakom öronen. Han heter Oscar och är ganska söt. Inte att förväxlas med vår chef, som också heter Oscar. Och är ganska söt. Vi har det rätt bra. En gång fick vi sova. Och snart kanske lite mat. Kanske.

Tyskland - En introduktion

Som förberedelse till alla intressanta inlägg om det Tyska badandet genom historien som kommer strax här, så snart jag lyckats muta upp nån korrumperad badhistorier att skriva dom åt mig, kommer här:

Tyskland - En introduktion.

Bra skit med Tyskland:

1. Många Tyskar heter Horst
2. Många Tyskar har mustasch
3. Dom är enna jäklar på korv & öl (gubbigt! och alltså bra!)
4. Man får lov att köra jättejättejättefort!
5. Minimalistisk Tysk elektro

Mindre sköna prylar med Tyskland:

1. Många Tyskar heter Horst
2. Många Tyskar har mustasch
3. Dom envisas med att gå nakna i tid och otid
4. Tjaa, åren mellan 800 och 1945 var väl inga höjdare direkt.
5. Många Tyskar som heter Horst och har mustasch envisas med att gå nakna i tid och otid.

Ställningen just nu alltså:

Jag tror vi skiter i det. Ärligt. Tyskland alltså. Vi åker till Jamaica och röker Jalapeños och dansar disco i stället. Jo, fy fan.

Nu klokare och bättre

Jag är förvisso den förste att håna pretto artsy-fartsy-grejer på radio. Men ibland, from time to time, smäller P1 till. Just nu lyssnar jag på ett program som behandlar det Tyska badandet genom historien. Från och med nu kommer allt som skrivs här att beröra det Tyska badandet genom historien. Utom det som skrivs av katten jag trodde hette Winston och som också visade sig heta Winston. Han gillar inte att bada.

Den Lilla Festivalskolan del 4. The Special Effects & Practical Jokes Dept.

Bilden är maskad, för att skydda de oskyldiga. Ehh. De skyldiga ska det nog vara.

The Special Effects & Practical Jokes Dept. är en elitstyrka som slår till när man minst anar det. När ångesten är som störst och faktureringen som längst borta. Då kan det gå så här:

http://www.youtube.com/watch?v=5p6JTwF9Vtk

Den Lilla Festivalskolan del 3. Gubbrock.

Gubbrock är en helt ounderskattad musikform som numera är fullt vedertagen och accepterad på alla svenska festivaler där det serveras öl. Undantaget möjligen Västerviks Visfestival och Hälsingehambon. Gubbrock framförs ofta av en orkester bestående av mellan tre och fem gubbar, som spelar låtar på gubbiga instrument (till exempel mungiga och elorgel) som handlar om gubbiga saker (till exempel öl, korv och motorcyklar i solnedgången). Men man ska inte luras in in någon genusfälla här; gubbrockens tidigare exklusivt manliga domän har de senaste åren brutits upp. I stället för att, som den borde, lägga sig ner och dö lite sakta lever och frodas gubbrocken. Se ovan till exempel en plansch för en pågående svensk festival (namnet har censurerats för att undvika strafförelägganden och övergrepp i rättssak , samt en tillströmning av våra läsare (nu börjas det med andra person plural igen, fan också!) som, vet vi av erfarenhet, är särdeles intresserade av gubbar). En viktig sista observation. Gubbrock should remain pure! När gubbrock börjar fusionera med andra musikformer uppstår det oväntade och fruktansvärda resultat! På en hårdrocksfestival i min närhet uppträdde till exempel nyligen en gubborkester från Kanada som i sin iver att förnya sig sprängde bomber och granater på scenen. Detta utvecklades till nån slags Gubb-stein som inte var vackert att skåda! Death to false gubbrock!

Den Lilla Festivalskolan del 2. Ljuset

Ljus är en form av elektromagnetisk strålning med en våglängd mellan cirka 390 och 770 nanometer. Ljus kan ses som både en partikelrörelse och en vågrörelse. Dessutom har det bråttom. Och bara här är det ju dags att lägga av det fattar vi allihopa. Vad har vi sagt om värderelativism? Antingen är du en partikel. Eller en vågrörelse. Men fan inte båda delar samtidigt! Perverst, det är vad det är. Att ljuset sedan kontrolleras av Ljustdirektören (Den Förskräcklige) gör det ännu viktigare att ta det lugnt här, man vet fan aldrig vad han kan ta sig för. Det blev inte så många bilder, till exempel på Scenchefen i all sin prakt, som jag hade tänkt. Detta beror på att listan över de föremål som besegrat mig (den senaste veckan alltså) nu lyder:

1. En köksfläkt
2. En kamera
3. En ganska billig sladd
4. Verkligheten, och till sist
5. Internet

I brist på de fantastiska bilder på Backlinegorillor, mystisk cateringpersonal och Scenchefen (i all sin prakt) som hade kunnat visas publicerar vi därför några konceptbilder, som visar hur det hade kunnat se ut:

Den lilla festivalskolan del 1. Ljudet.

Ljudet är orsaken till att miljoner människor betalar miljarder kronor för att bo i tält, inte kunna duscha, bränna sig i solen och dricka för mycket öl. På en hårdrocksfrstival som denna är ljudet starkt och ofta lite skorrigt. Men det är OK, för det ska vara så tydligen. Om ljudet går sönder har jag flera stycken sk ljudtekniker för att laga det. Dom är svartklädda och har skägg, bor i grottor i skogen och blir jätteglada när dom får glass. Som troll ungefär. Är man snäll stänger dom av allt ljud en stund som belöning. Då blir det tyst (sk oljud), så vi kan göra annat.

Den lilla festivalskolan, prequel

På denna rest av det som en gång var en åker men som nu mer ser ut som Kalahariöknen (fast där är hårdrockare i stället för sånna där pygmekrigare om liksom klickar när dom pratar, med spjut och ben i näsan, fast det har dom båda två) riskerar jag tillsammans med Vice Scenchefen liv och fysisk och mental hälsa, för att Du, vår ende vän, ska få en inblick i intressanta och spännande saker som DMX-linor, multisnakear, backlinespecifikationer och produktionsmöten. Du behöver inte tacka! Vi gör det så gärna!

Mina grindvakter Ngz och Ix