Pooff sa det.

Här inne låg min kalender...

Alltså, jag vet ju att jag har lovat dig att lägga av nu. Att jag hade gjort det för sista gången. Att det inte skulle bli nåt mer. Att nu var det över, slut, att nu, nu skulle det bli ordning och reda och att det Vanliga Livet skulle härska. Och sen lik förbannat så hittar jag mig själv bland tio tusen miljoner småpackade människor som vinglar omkring och trängs och spiller öl på mig och käkar langos från helvetet och pratar sönder konserter vi hade velat lyssna på och det gick minsann inte att köra deeen vägen till mitt hotell för där har nån jävel byggt en stor jävla scen som jag inte ens är chef för och på den står nån jävla artist och spelar men den kan man ändå inte lyssna på för det står några tjackpundarbrudar från Malmö och pratar sönder hela jävla konserten och det spelar ingen roll egentligen för precis intill står ett polskt zigenartivoli och väsnas så man ändå inte hör nåt. Här med lovar jag att aldrig sätta min fot igen på:
a) nån festival
b) nåt som avlägset liknar en festival. Och då menar jag avlägset. Typ att det finns mer än 2 personer på samma plats samtidigt som nåt gör ljud som skulle kunna uppfattas som, ehh, tänkte skriva musik här men jag tror jag skriver ljud, nåt som skulle kunna uppfattas som ljud. Eller
c) nån stans över huvud taget.
Så det så! Om jag ljuger, hihihi, jag skrev faktiskt ljuder först innan jag märkte det, om jag ljuger, så ska det vara, så lovar jag dig att du ska få bjuda mig på så många paraplydrinkar att jag inte orkar fler. I går exploderade min kalender. Pooff sa det, så packade den ihop och stack när jag berättade för den vad jag tänkte hinna med i höst. Så nu ses vi kanske aldrig mer. Kanske.