Emiliano Zapata (som är lite ledsen på denna bilden, nån var nyss elak mot honom) var flera gånger Scenchef på BollnäspunkenFör din skull, min bäste (och ende?) vän, ska jag nu berätta hur en festival går till. Så att du själv en dag kan bjuda in dina 30 000 närmaste vänner och ta betalt av dem när de lyssnar på hög musik och kräks i din trädgård. OK? Bra! Då kör vi. Det viktigaste, alla kategorier, på en festival är Scenchefen. Utan Scenchefen blir det inget. Skit i artister, publik, marknadsföring, musik, taskig öl i plastmugg! Man kan göra festival med bara en Scenchef. Scenchefen är som, eehh, som en blandning av Julius Caesar, Napoleon, Maggie Thatcher, Lord Horatius Nelson och Alexander den Store. Fast mycket bättre. Med obändig vilja och en övermänsklig koll på grejer (till exempel var man lite snabbt kan fixa en Piña Colada så här dags på dygnet) styr Scenchefen sin scen med järnhand och inspirerar fruktan och beundran i alla han möter. Sedan första världskriget, efter slaget vid Yqueme, där två brittiska Scenchefer på egen hand förintade 13:e Preussiska Mustachbrigaden, är det olagligt att använda Scenchefer i krig, det var inte rättvist helt enkelt. Scenchefen är då alltså jag. Scenchefen bor i ett produktionskontor, där farliga och spännande saker händer. Jag ska berätta mer om det i nästa inlägg, men bara så att du får en bild av de farliga och spännande saker som händer i produktionskontoret så kommer här en bild på en farlig och spännande sak som hänt i mitt produktionskontor. Känsliga läsare varnas!
Det vita ludna längst uppe på ölen det är inte skum kan jag säga! När jag pratade med det visade det sig att det kunde läsa, skriva, gärna ville gå och rösta nästa gång och hade alla avsnitt av X-files på DVD.
3 kommentarer:
De mustaschbesegrande scencheferna grundade efter slaget bums ett vinslott varifrån man nu får det bästa till sin dessert, nämligen Chateau d'Yqueme. Dessutom har det i scenhistorien funnits en enda gång, en enda högre behörighet på en festival, nämligen Gud. Erfars från vanligtvis välunderrättat håll.
En bild av den oerhörda kraften i en scenchef visas av följande exempel: På emryot till den nu största djävla hårdrocksfestivalen utdelade scenchefen genom att peka med hela handen följande order: "Du där, låt det där möget fara åt helvete nu!" Den utpekade i humpet for som en blixt upp i enskild ställning och slog sig nästan medvetslös genom att göra honnör, varvid resten av scenbefolkningen bröt ihop av skratt. Humpringen ifråga var nämligen kustjägare och kunde skilja på Gud och vanligt folk.
Dessutom är jag övertygad om att den samlade kraften i de svordomar som turnerande scenchefer uttalat i den gamla KB-trappan lätt kan ersätta Barsebäck.
Skicka en kommentar