Kostcirkeln (eller, ska det vara lite mer njure?)

Tre veckor i Karibien. Om man sträcker ut handen inåt ön, sett från stranden, kan man plocka allsköns exotiska frukter, grönsaker, örter. Om man stoppar ner handen i vattnet, sett från stranden då, kan man plocka upp tonfiskar, humrar, krabbor och Nemo. Scenen är alltså riggad för tre veckor av grym mat! Kan man tro, men oj vad fel man har om man tror det! Låt mig förklara. Curacao tillhör Holland. Det betyder att all mat i princip är en variant av friterad ost. Den serveras på en friterad tallrik, man äter med friterade bestick, i knät har man en panerad och, yes, friterad servett och när notan kommer är den friterad. Om man betalar cash händer det att växeln är lätt stekt. Fisk och skaldjur har dom aldrig hört talas om. Frukt finns i form av friterad banan.
Jamaica däremot, har tillhört England. Detta betyder att man äter helt jävla galna grejer, och är stolt över det (till skillnad från Holländare som aldrig fått veta att det finns andra livsmedel än ost, och andra metoder för tillagning än fritering). En frukost på Jamaica kan vara inhemsk eller brittisk. Brittisk betyder ett urval av vita bönor, bacon, lever och njure. Inhemsk betyder Ackee and Saltfish. Ackee är Jamaicas nationalgrönsak. Det är omöjligt att skilja den från äggröra (sant!). Saltfish är precis vad det låter som. Ackee and Saltfish betyder alltså gubbröra. En rätt OK brunch, om den inte följs av:
Oxsvansgryta
Kycklingfotssoppa
Curry-get
Ännu mer lever.
(OBS. Ovanstående maträtter har jag inte hittat på för en komisk poäng. De är högst äkta och vanligt förekommande på Jamaicas matsedlar!)
Ställningen så långt alltså: Karibisk mat suger oxsvans.
Därför firar jag nu genom att spendera en månadslön eller så på att köpa och äta rå fisk på SushiSamba i Miami Beach.
Om katten jag tror heter Winston vore här hade han varit stolt. Och avundsjuk.