Meisterstrück

Jag kan ärligt erkänna att för det mesta tycker jag att jag är ganska bra. Jag kommer på bra grejer, tänker lite längre än många, och visst finns det flera jag ser upp till, men jag känner mig oftast i samma division som dom. En upskattande nick, jämlikar emellan liksom. Men då och då får man erkänna sig helt och fullt besegrad. Då återstår bara att buga sig inför sin överman eller -kvinna. Att se en mästare för det den är. Och att med djupaste respekt backa därifrån och tänka det var som faan. Oftast lär jag mig något, och får en nyttig injektion av ödmjukhet. Ett sådant ögonblick inträffade i dag. Nedanstående bild är tagen i fikarummet på det kontor där jag tillbringat dagen.

Jo, men om vi nu ändå måste ha handikappade människor här kan vi väl lika gärna ha dom till något, eller hur??