The Aftermath

Och så var det över. Än en gång har vi tagit en intet ont anande liten stad och förvandlat den till vår avbild. Och sen slängt ihop skräpet igen. Scencheferna, i all sin prakt, har åkt hem i sina Gyldene Limousiner. Dikesgorillorna har krupit in tillbaka i den djungel jag tror dom bor i i alla fall. Backlinemonstret är tillbaka i sin håla. Ljusdirektören (den förskräcklige) lyser med sin frånvaro. Kvar är bara Den Avspände och Upphöjde produktionsledaren (jag då alltså). Men nu är det snart slut med det också. Snart ska Projektledaren och jag åka på farofyllda vägar längs Norrlands inland, på väg att möta Storsjöodjuret. Vasadu? Storsjöyran? Okeey.. Inte ett monster som äter upp Östersund på torsdagskvällar (och på tidsdagskvällar också under högsäsong) alltså? Nehe. Vad fan är det då? Och vad ska vi dit och göra? En stadsfestival? Åh fan. Ja ja, där ser man, jag måste lära mig att läsa på bättre. Fast jag hade tänkt läsa på bättre, det vara bara det att när jag ville läsa på kom i stället Måns Tomsby och hällde grogg i mig. Så var det.

För att jag en gång bodde på ett ganska häckigt motell som hette så.

Piteå. Sannerligen en stad i mitt hjärta. Det är som att komma hem. När man går förbi isbjörnarna som står och tjuvröker utanför Kalles känner vi igen varandra;

-Tja boys!

-Whasup?

-Bara fint. Ni då?

-Jorå. Här nu igen?

-Det vet ni. Ta det lugnt.

-Visst.

I denna rikets norra utpost (om jag inte är felunderrättad betyder pojjankihavara "Den Norra Utposten på finska. Vad nu det har med Piteå att göra. -Meh! Hur kan du veta det? hör jag dig fråga, förundrat och imponerat. Tja, det beror väl på min omnipotens I guess, svarar jag och tittar blygsamt bort) har den snälla festivalledningen försett mig med ett vindskyffe, där jag kan sitta och ruva på hämnd, och planera för att ta över världen. Snart kommer alla mina undersåtar hit för att hjälpa mig. När jag åkte bil för att lämna av alla vackra unga kvinnor som rest fram och tillbaka med mig under kvällen stötte jag på en patrullerande kissekatt. Vi tittade och bedömde varandra, nickade, och vände och gick åt var sitt håll. Som Musashi på bron ungefär. Lite så är det just här, just nu. 

Den Lilla Festivalskolan, kapitel 5. Ett nytt hopp

Detta har hänt:

Vid friluftsbadet (vid, Jensa. Vid. Fan inte i, begrips!?) i Svedala har man beslutat sig för att göra en liten festival. Produktionsledaren, den mäktige, kom dit för att få lite styr på läget, och för att få sig en gammeldansk eller två. Det blev ett spännande och farligt uppdrag, där man lärde sig att det är bra att fälla ut stödben på husvagnar, att det är mindre bra med regn, och att Firma Julius Scen & Skrot fortfarande är skyldiga Produktionsledaren 23 Mintu Black, och att kaffe ska vara i munnen och inte en hel kopp i knät, tack så djävla mycket. Sedan spelade vi Rammstein i 110 dB (nytt rekord so far!) så att Ola Glans blev nervös och började dra vitsar om en smed. Styrkta av detta skrev vi ett manus till en mjukporrfilm som vi tror ska heta Utan Trossar i Tyrolen. Efter detta rev vi ner skrotet och åkte hem, och där fick jag ganska nygräddade amerikanska pannkakor med lönnsirap, trots att det inte var jag som fyllde år.

Kapitel 7. 

Och i morgon börjar alltihopa om, fast på ett annat ställe.

Ställningen just nu

Verkligheten: 1
Mig: 0

Jävvla verklighet.

Och nu, badandet i Svedala genom historien. (nutidshistorien. Idag alltså. Det finns inte mycket längre historia här)

06:55
-Vars fan är scenbygget??
-Ehh, kolla poolen, tror dom badar.

07:10
-Jag skiter faktiskt i att ni vill bada när ni jobbar! Scenen ska stå bredvid poolen, fan inte i den, begrips!?

09:55
-Jeeensa! Vad har jag sagt om att bygga i poolen...?
-Ja ja, jävla tråkgubbe.

13:00
Jensa! Inte bada nu, det var bara en halvtimme sen ni åt, och om ni drunknar av kramp nu så måste jag först hämta er, sen gräva ner er och sen bygga klart scenen själv, och jag pallar inte det idag, okey?
-Ja ja jävla tråkgubbe.

15:00
-Okey! Boys and girls! Badpaus!
-Vaa? Är det sant? Wiiee!
-Nä. Bara lurades. Bygg på!
-Jävla pucko.
-Sa du förnåt?
-Inget..
-Tänkte det.

19:00
-Ehh, vem är det som ligger i fosterställning i poolen? Och lyssnar på Joy Division?
-Det äär.. Produktionsledaren ser det ut som.

Och nu, det Tyska badandet genom historien.

År 9 A.D.:
-Tja!
-Hej.
-Var är Arminius?
-Ehh, ska kolla hans Outlook. Han äääärr, och badar tydligen.
-Åh fan. Vart?
-Teutoborg-skogen står det.
-OK, då vet jag. Tack.
-Lugnt.

25 december, år 800:
-Jaha. Det var det det. Nu då? Ska vi dra och bada?
-Faan Kalle, skärp dig. Det är mitt i jävla vintern. Kallt som röven ute ju.

1517:
-Yo Martin?
-Vaaaad?
-Sisten i är en, en, en katolik!
-Kommer, ska bara spika klart först!

1914, tidig höst:
-Willeee! Willeee!!
-Jaaa för fan, ta det lungt jag är här ju.
-Gör du då?
-Packar, tänkte bada.
-Okey.. Får jag följa?
-Jorå.
-Vart ska vi?
-Bosnien tänkte jag!

1939, tidig höst:
-Enien schwim mine fürher?
-Way ahead of you Rudolf, redan flipflopsen på.
-Vart ska vi?
-Polen tänkte jag!

1945, sent på våren:
-Jag måste prata med honom Traudl!
-Det passar nog inte så bra. Han, ehh, han badar.
-Badar?! Men va f... var då??
-På gården tror jag.

1961
-Äh men vad faan! Har ni sett!!? Dom har byggt en jävvla mur, just där jag skulle bada!!
-Bastards!

för åren 1962 fram till idag, se nästa del: det Tyska badandet, ett postmodernt perspektiv!

Fredagen den 4 juli. En översikt

18:00. Vi dikuterar Human Tetris, och dricker rosévin
18:45. Vi diskuterar olika sätt att klä ut sig till Hitler och komma undan med det. Och dricker rosévin.
19:00. Vi tar reda på hur man blir smittad av lepra (svårt!) och hur man ser ut när man blivit smittad av lepra (eewww!) och dricker rosévin.
19:25. Vi utvecklar en plan för att bestraffa en kille som har konstiga byxor. Den innehåller ett dussin rosor, sviten på Anglais, och tre enkelbiljetter till Brazilien. Dessutom dricker vi rosévin.
19:55. Johan lanserar idéen att det vore bättre för judarna om judendomen inte fanns. Vi bråkar om detta, och dricker rosévin.
20:55. Vi bråkar fortfarande, och dricker rosévin.
21:30. Vi enas, på förslag från Frida, om att det vore bättre för alla om inget fanns, och dricker rosévin.
22:15. Ingen av oss kan prata längre. Vi är tysta och dricker rosévin.
23:10. Jag anställer Donna Moss från West Wing som min assistent. Vi dricker rosévin för att fira.
23:20. Jag inser att jag nog inte riktigt har behållt kontakten med verkligheten. Vi dricker rosévin, i terapeutiskt syfte.
00:00. Det funkar inte.
00:30. Jag tänker på en boll.

Vem är det som står kvar?

Denna, den vackraste sommardagen den här sidan sommaren fungerar det alldeles utmärkt att gå svartklädd och lyssna på Nine Inch Nails, tackar som frågar. Och om du har vägen förbi spymlan ikväll kommer det att stå klart att svaret på frågan är inte jag i alla fall, fyy faan. Fy på själve fan. Skulle det här vara kul? När evolutionen går baklänges? Härom veckan gjorde jag en skylt åt en kompis. På den stod:

"Pratar du med mig så dör du"

I dag har jag gjort en skylt åt mig. På den står det:

"Pratar du med mig så dör du"

Jag ska nog göra en till. På den ska det stå:

"Pratar du med mig så dör jag"

Så blir allt bra till sist.

Snart ska jag leta rätt på Johan Lindqvist och prata allvar med honom. Så dör jag. Om jag hinner göra skylten först i alla fall.

Den Lilla Festivalskolan del 6. Det här med att komma hem

När Produktionsledaren (i all sin prakt) beslutat sig för att nu är det fan bra, nu får ni klara er själva, nej nej, inte gråta nu, håll ut, jag kommer om ett år igen, och alltså åker hem kan det bli så att en poliseskort väntar vid kommungränsen för att hålla tillbaka de väntande folkmassorna. De ivriga stadsborna har lagt ut en röd matta längs hela Linnégatan, och när man kliver ur limousinen upphör regnet, solen tittar fram, och Hallelujakören ur Messiasoratoriet dånar från alla högtalare. Där står man en stund och vinkar åt massan av församlingsbor, turister, maneter, och några Borlängebor som följt med för att de inte kunde uthärda saknaden. Sedan, när man vinkat klart, går man in och möts av sin älskade som serverar Champagne och lagrad tequila. Så kan det vara. Men det kan också vara så att inte en jävel bryr sig om att man är där, och när man lyckats pilla upp dörren möts man av ett Mount Everest av gamla tidningar, reklam och diverse hatbrev samt en koloni bananflugor som flyttat in (dom har skrivit sig på min adress dom jävlarna! Och när jag försökte avhysa började de hånflina och viftade med ett fejkat andrahandskontrakt och försökte få mig att gå ner till videomojjen och hämta en ny säsong av X-Files och lite Ben and Jerry). Till råga på allt låg Den Elaka Tvätthögen Från Helvetet och glodde surt på mig i en hörna. Sån tur att Godot har slutat ha sommarstängt, så jag kan bo där istället, medans bananflugor och tvätthög battlar ut. Un mas Nuevo Grogg de la Muerte por fa vor!