Piteå. Sannerligen en stad i mitt hjärta. Det är som att komma hem. När man går förbi isbjörnarna som står och tjuvröker utanför Kalles känner vi igen varandra;
-Tja boys!
-Whasup?
-Bara fint. Ni då?
-Jorå. Här nu igen?
-Det vet ni. Ta det lugnt.
-Visst.
I denna rikets norra utpost (om jag inte är felunderrättad betyder pojjankihavara "Den Norra Utposten på finska. Vad nu det har med Piteå att göra. -Meh! Hur kan du veta det? hör jag dig fråga, förundrat och imponerat. Tja, det beror väl på min omnipotens I guess, svarar jag och tittar blygsamt bort) har den snälla festivalledningen försett mig med ett vindskyffe, där jag kan sitta och ruva på hämnd, och planera för att ta över världen. Snart kommer alla mina undersåtar hit för att hjälpa mig. När jag åkte bil för att lämna av alla vackra unga kvinnor som rest fram och tillbaka med mig under kvällen stötte jag på en patrullerande kissekatt. Vi tittade och bedömde varandra, nickade, och vände och gick åt var sitt håll. Som Musashi på bron ungefär. Lite så är det just här, just nu.
3 kommentarer:
Men hörrö?! Jag tycker det är alldeles för lite bilder tagna av Produktionsledaren den otäcke (eller vad f-n du nu är för något)Det handlar bara om ett gäng timmar nu!! I´m on my way (nästan)
Bell war en fantastisk man! Men eftersom dummisen envisades med att det skulle låta, kunde han inte få No Bell-priset (dessutom var han fånig: finna upp en telefon - vem f-n skull han ring?. När skall Du lär Dig använd telefonen?
GSM har inte kommit till Pite än. Åtminstone inte under festivalen!
Skicka en kommentar