Gonzo

The music business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free, and good men die like dogs.
There's also a negative side.
Hunter S. Thompson

Listen to the Stage Manager and get on stage when he tell you. No one has time for the rock star bullshit. None of the techs backstage care if your David Bowie or the milkman. When you act like a jerk, they are completely unimpressed with the infantile display that you might think comes with your dubious status. They were there hours before you, building the stage, and they will be there after you leave, tearing it down. They should get your salary and you should get theirs.
Henry Rollins

Åh fy på fan! Grabbar, nu skiter vi i denna jävla skiten. Heeelvete. Är det nån som har en Piña Colada? Har ni sett mina Jalapeños? Jag är i soffan om det är nåt.
Dan Sonesson

Polo Is My Life

Det var inte bara jag! Den var sån när jag fick den! Jag lovar! Snäälla!! Det var inte meningen ju!

Eftersom jag är en kille med ovanliga, avundsvärda och skrämmande talanger och kapacitet har jag kommit på ett helt eget sätt att flyga, och det tillåter mig att åka världen runt och göra dom spännande och glamorösa sakerna som jag gör på dagarna när jag åker värden runt (i helgen har jag loungeat i soffor i tre världsdelar till exempel!) och gör spännande och glamorösa saker, medan jag hånskrattar, utan ett uns av medkänsla, åt alla som inte kommit på ett helt eget sätt att flyga, så att dom i stället får stanna hemma och göra trista och oglamorösa saker. So long suckers! liksom. Och nej, jag tänker inte berätta hur det går till, om du inte betalar en miljon miljarder för upplysningen (i 50-öringar. Det blir eehh två miljoner miljarder 50-öringar tack!), men det har inget med luftskeppet Hindenburg att göra. Nästan inget i alla fall. Och inte heller med att elda upp konstiga saker och andas in röken, vem fan tar du mig för! Det är helt lagligt, i alla fall om polisen inte får veta något. Mycket mycket lite har det med luftskeppet Hindenburg att göra, jag tog med bilden bara för att den är fin. På allvar. Sluta prata om luftskeppet Hindenburg nu. PS. Grattis Johan! Tror jag.

Fear and Loathing in Arlanda

Om man skulle slå upp min dag i dag i ett uppslagsverk (tja, tänk nationalencyklopedin. Eller Internet. Eller nåt sånt) så skulle där stå: "Fruktansvärt jävla märklig. Alltå, inte oskön på nåt sätt, bara riktigt skruvad. Weird. Puh! Wow!! Sicken tripp!! Vad faan vad det som just hände? Va?? Oj jävlar. Salvadore Dali le grande liksom." Precis så skule det stå. Efter att ha gjort mer saker än de flesta människor (inte du såklart, men dom vanliga) hinner med på ett helt liv var klockan 08. Sen gjorde jag lika många saker till och sen åkte jag till flygplatsen för att på nåt vis försöka stiga upp i himmelen. Med flygplan kunde man tro, men eftersom dom av någon anledning inte flyger dag (markplan alltså) så försökte jag apa efter Kristi himmelsfärdsdagen (se mer om den nedan) och flyga i väg i ett moln av religion på nåt sätt. Det gick sådär, särskilt efter att Björn ringt och klagat på att jag förde väsen och störde honom där han satt i särk och sandaler och drack Pinotage. Sen blev det ännu mer pårökt, för på flygplatsen träffade jag Viktor och Tomas, några sköna snubbar som jag jobbar med, fast de var där med sin artist som de turnerar med, och sen började vi prata jobb, och då ringde Oscar som är vår chef och ville egentligen prata om ett annat jobb där jag är hans chef och han blev lite rädd och pissed off när det visade sig att vi träffades i smyg bakom ryggen på honom och sen retade vi honom för det och sen pratade vi om andra jobb vi gör tillsammans på olika vis och att det var viktigt att ta med snus för Tomas för det säljer dom inte där. Rörigt? You bet! Så för att underlätta för dig gjorde jag ett diagram över vad som hände. Det ser ut så här:

Märkligt nog beskriver denna bilden också på ett utmärkt sätt vad som händer i min hjärna just nu. Och hur mitt liv ser ut. Och vilka planer jag har för framtiden. Och vad jag tänker äta till middag i kväll. Jag kanske borde sova lite mer.

Mangoloid

Emiliano Zapata (faan, kolla vad cool snubben är! Sån mustasch ska jag fan ha! Och hatt! Och gevär. Och patronbälten! Då jävlar hade ingen mango vågat sticka upp!) blev en gång besegrad av en kumquat.

I går blev jag besegrad av en mango. OK, jag vet att jag sa att jag skulle gå och lägga mig, men jag blev överväldigad av mangobehov och kände att va fan, klart man kan gå upp och ta sig lite mango utan att det gör nåt! Så jag plockade fram min allra vassaste mango-kniv (ninjan har hjälpt mig att slipa dom, ninja-stylee) och skred till verket. Men oj vad jag bedrog mig! Mangon körde alla sina Bruce Lee Steven Segal mango moves på mig, däribland rulla undan så jag skar mig i tummen i stället för mangon, trilla på golvet så jag var tvungen att krypa under köksskåpen och sen slå huvudet i ett öppet skåp när jag reste mig upp, stänka elak mangojuice i ögat på mig, ja du fattar. Och sedan, när jag väl dödat och styckat den lille jävlen, den sista förnedringen: den var äcklig. Detta betyder att listan över frukter som vunnit över mig nu lyder:

Mango, banan, ananas, dom där som lite ser ut som stooora mangos, fast inte är det, eehh, papaya, just det!, alla kända sorters äpplen, plommon (fy fan, den glömmer jag aldrig shit vad ont det gjorde), päron och citron. Den enda frukt jag gått genom livet helt obesegrad av är jordgubbar. Och-det-är-inte-ens-en-frukt-utan-ett-bär-tack-så-jävla-mycket-jag-vet-det-rub-it-in-bara-och-strunta-i-mina-känslor-jävla-besserwisser

Now boarding

Idag, denna Kristihimmelsfärdsdag (puh), är ju en sådan dag när man inte behöver jobba. Och just därför ska jag strax gå och jobba. Jag är inte heeelt klar över vad som hände idag egentligen (OK. Kristi for till himmelen. Dooh. Men jag menar detaljerna. Vad hade han på sig? Sa han nåt särskilt innan han stack, eller var det mer l8er! Och så.) så jag tänker fråga en som var där. Som av en händelse fyller nämligen min äldste vän år idag. Han är så gammal så att han var väl ur sina tonår när de upptäckte varmt vatten. Och alltså begynnande medelålders då år 33 när det begav sig. Han är så gammal. Så han borde veta. Björn, vad hände egentligen? Har du några bilder? Eller satt du mest och drack Pinotage och struntade i vad dom där judarna höll på med där borta? Men, enough cowbell already! Kan man inte få sitta här i särk & sandaler och dricka Pinotage ifred utan att ni ska störa och fara till himlen och väsnas! Jo fan, så var det nog. Sen slutar jag aldrig glädjas över att han fyller år på Norges nationaldag också. Hihihihi... Men så klart, Norge var ju inte uppfunnet när han föddes, såå.. Nu nytt spår: jag har fått en del näsvisa kommentarer angående mitt problem med the return of the living dead, zombies, ja, tvätthögar alltså. Det låg ett korn av sanning i en japansk kommentar: man kan ju ge fan i det och köpa nytt hela tiden! Detta är inte dumt. Inte dumt alls. Detta har gett mig ett mål med mitt liv: jag ska sträva efter att bara använda saker en gång. Alltså, varje dag nya kläder, ny bil, ny säng, ny dator, ny ögonfärg, ny lägenhet, nytt namn, ny familj, nytt jobb, nya åsikter, ja, du fattar! Men! Vad dyrt och svårt det blir! säger du. Jorå, men coolt, och dessutom kanske kan jag till sist finta bort den där ninjan som fortfarande lurar här nånstans (igår hade han förklätt sig till ett köksskåp vars lucka jag slog huvudet i. Aj som fan säger jag! Men vad vill du!?? Är det inte dags att lägga av nu snart!!! Alltså på riktigt? Kan vi inte bara vara kompisar i stället? Jag bjussar på öl. Kom igeeenn). En liten avslutande tanke; jag märkte att tre av mina fyra senaste inlägg på ett eller annat sätt handlat om korv. Jag undrar vad Freud har att säga om den saken?

Nettoglädje ändå, trots zombies

Nu ska vi se... 60 grader, och sedan torktumla. OK. Men hur fan vänder man den ut-och-in???

Helgen har ägnats åt två dåliga saker (förkylning och kommunism), en hel jävla flock bra saker (inklusive men inte begränsat till rå fisk i solsken på uteservering och öl och sånt där mitt emellan vin och sprit som japanerna kokar av ris, sovning, återknutna bekantskaper, kall Riesling, mera sovning, förkylningens enda naturliga fiende - Ardbeg, och små jävla italienska korvar som man kan köra i grillpanna och sen äta upp. mmm korvar), och en oroande och besvärlig händelseutveckling (de döda har rest sig ur graven, och är skitförbannade). Nu överdrev jag lite. Jag har såklart inte ägnat helgen åt kommunism. Men allt annat är sant, cross my heart! Där satt jag i godan ro, förkyld men ganska lycklig, på fredagskvällen och undrade var jag lagt mina jalapeños när jag upptäckte att tvätthögen (the Evil tvätthög from Hell) som jag dödade förförra veckan (det påminde ganska mycket om öppningsscenen ur Saving Private Ryan om du minns) hade återuppstått och låg och glodde surt på mig. Must eat brains! liksom. Fuck. Trött jag blir på sånt. Har man slagit ihjäl och grävt ner nån kan dom väl hålla sig där. Mm. Kan man tycka. Men i något som ganska mycket liknade slaget vid Kursk (minus Panzerfausts. Och Guderian. Men plus tvätthögen. Alltså precis som slaget vid Kursk, fast värre) så vann jag igen. Puh. Va fan. Ska det aldrig ta slut? Måste testa silverkulor, vitlök och upp-och-nervända kors så att den jäveln håller sig död denna gången. Eller anställa dig som husa kanske? Va? Vad sägs?? Nähä. Otacksamma elände. I kväll ska jag och Johan hänga på Grevgatan och stalka gubbar. Inte så lite spännande faktiskt! Jag återkommer med mina bästa tips på hur man lurar dom i en fälla, så kan du testa själv sen.

Klockan är 05:00. Vet du var dina barn är?

Detta är, ordagrant, vad jag skrev tidigt som jävulen i går morse. Men skickade nån annanstans än hit.. Detta är inte bra. Inte alls bra. Alls.

Klockan fem på morgonen på ödslig flygplats är framtidsutsikterna bleka. Jag funderar lite på att bjuda alla kollegor och brasilianskor i närheten på galet (gaaalet säger jag!) stora whiskys, men då hade du bara ringt och sagt att det inte är en så bra idé som det kändes som ett tag där. Dessutom är det ont om brasilianskor på denna baren, för det finns ingen bar, det är ju en ödslig flygplats säger jag, häng med lite nu. Kollegorna har gått sin väg också. Så jag lurar på att testa den enda läskautomaten. En gång till. För den var sönder de första fem gångerna jag testade den. Men hey, den kan ju ha repat sig!? Nä. Nä, det hade den inte. Det finns en grej på denna ödsliga flygplats som funkar. Den sitter helt nära mig och är en jättestor tv som visar infomercials. Med jättehög volym på ljudet. Nu visar den en maskin som kan göra geggamoja av alla slags livsmedel! Glamourfaktorn är alltså på topp. Tror jag ska försöka stjäla taxen som den portugisiska tanten bredvid mig har med sig. Åh! Där var en annan tant, och hon har kryckor. Tänk vad spännande att ha kryckor! Nu kom det en portugisisk gubbe (ständigt dessa gubbar!) och ställde sig i vägen för mina infomercials. Jävla porto-gubbe! Kom hit blir det pinne! Åh fy fan. Just nu är alltså mitt liv precis så som jag vill ha det, fast tvärt om.

Torskat

Denna bilden sammanfattar min morgon alldeles perfekt faktiskt.

Alltså, nästa gång jag tycker att är en bra idé att beställa en runda galet (gaaalet säger jag!) stora whiskys åt alla kollegor och brasilianskor i närheten av mig klockan sex eller så på morgonen så vore jag jävligt tacksam om du ringer och säger: Nej, nej det är det inte. Don't do it! Keep your eyes on the sparrow! Ok? Bra. Nu får jag i stället försöka bota mig själv med sånna där trekantsmackor som både är gjorda av och inslagna i plast (märkigt nog har dom inga med torsk på. Annars är detta landet där torsken härskar. I alla färger och former. Shit att dom äter torsk här I say. Ska det vara lite mer torsk? You bet! Så, liksom). Det finns två huvudsmaker; med kött, och det betyder skinka, och vego, som det bara är lite skinka på. Jag vet. Spam, spam, eggs, bacon and spam. Och till det dricker jag åtta red bull. Men! Det kan du ju dö av! hör jag dig säga. Just det. Just precis.

Utan trosor i Tyrolen

Solen skiner på sydtyskland. Som om de hade förtjänat det! I Munchen kan man inte undgå att bli sugen på jätte jättestora öl serverade av lite för gamla Leni Riefenstals med snusk-urringning, double D-cups och flätor. Och korvar och surkål och Anschluss och andra tyska specialiteter. Så snabbt verkar förbannelsen att jag för en kort stund tyckte att lederhosen var en OK idé. Jag vet, jag vet... Men jag känner att jag kan berätta allt för dig. Men solen sken, kaffet var gratis, jag kom på bättre tankar gällande skinn-shorts och jag hade förträngt att jag var tvungen att gå upp så tidigt att det inte ens finns ett ord för vad klockan är så dags på natten (kristallnatten?), så helt fel kändes det inte att hänga lite i faderlandet. Nästan så jag blev lite sugen på att marchera runt i transithallen och nynna lite på Horst Wessel-sången (har jag dragit tillräckligt många nazi-referenser nu? Inte? OK, då kommer en till) och låtsas som om det var back in the day, Polen och 1939 (nu då? räcker det nu? OK, en till, bara för din skull då), men flygplatskommando Sepp Dietrich (OK, det var bara en liten tant i blå uniform, lite som flygplatsängeltanten, du minns? Fast utan övernaturliga incheckningskrafter) glodde surt på mig, så jag la av och sa ett vänligt "auf dem loch" till henne. Sen försökte jag dra igång en spontan, lite mindre, Oktoberfest med mina kollegor, fast vi hann inte för då var det dags att flyga vidare. Mot nya djärva mål.