Mangoloid

Emiliano Zapata (faan, kolla vad cool snubben är! Sån mustasch ska jag fan ha! Och hatt! Och gevär. Och patronbälten! Då jävlar hade ingen mango vågat sticka upp!) blev en gång besegrad av en kumquat.

I går blev jag besegrad av en mango. OK, jag vet att jag sa att jag skulle gå och lägga mig, men jag blev överväldigad av mangobehov och kände att va fan, klart man kan gå upp och ta sig lite mango utan att det gör nåt! Så jag plockade fram min allra vassaste mango-kniv (ninjan har hjälpt mig att slipa dom, ninja-stylee) och skred till verket. Men oj vad jag bedrog mig! Mangon körde alla sina Bruce Lee Steven Segal mango moves på mig, däribland rulla undan så jag skar mig i tummen i stället för mangon, trilla på golvet så jag var tvungen att krypa under köksskåpen och sen slå huvudet i ett öppet skåp när jag reste mig upp, stänka elak mangojuice i ögat på mig, ja du fattar. Och sedan, när jag väl dödat och styckat den lille jävlen, den sista förnedringen: den var äcklig. Detta betyder att listan över frukter som vunnit över mig nu lyder:

Mango, banan, ananas, dom där som lite ser ut som stooora mangos, fast inte är det, eehh, papaya, just det!, alla kända sorters äpplen, plommon (fy fan, den glömmer jag aldrig shit vad ont det gjorde), päron och citron. Den enda frukt jag gått genom livet helt obesegrad av är jordgubbar. Och-det-är-inte-ens-en-frukt-utan-ett-bär-tack-så-jävla-mycket-jag-vet-det-rub-it-in-bara-och-strunta-i-mina-känslor-jävla-besserwisser