Liten lägesrapport

Och det känns bra ja?

Nu ska jag berätta hur det känns. Vill du veta hur det känns? Är du lite lite nyfiken? OK. För då ska jag berätta hur det känns. Häng med nu då. Är du redo? Bra! För nu ska jag berätta hur det känns. Så här känns det: Nu ska jag berätta hur det känns. Det känns som om någon har liksom bundit fast mig i en stol. En rätt OK stol. Den är inte den obekväma dödsstolen med vassa plåtkanter och elaka spikar insmorda med gift som sticker upp i rumpan och sticker gifthål och så, och försedd med mördarelektroder som skickar tusen miljoner volt in i pungen lite då och då. Inte alls så. Den är inte heller världens mest fantastiskt sköna stol, du vet den som står på en strand när solen precis är på väg ner och man just har badat hela jävla dagen och fått sig ett glas iskall Chardonnay och man är lagom solbränd, så där så det nästan svider men inte riktigt och man vet att solbrännan inte kommer att spöka när man ska gå hem till hotellet och ligga med nån, även om man är lite sandig och saltig. Inte alls så heller. En stol mitt emellan dom två, fast kanske lite närmare strandstolen. I alla fall. Det känns som om någon har liksom bundit fast mig i en stol och sen bedövat mig med Piña Coladas och sen, ganska mjukt och smärtfritt sågat upp huvudet på mig. Och sen tagit ut hjärnan, lagt den i en mixer (alltså en sån man har att göra typ Frozen Margharitas i, eller morotspuré (eeww! morotspuré...), alltså inte en sån med 48 kanaler som man har att göra hårdrock med) och sen kört runt hjärnan i mixern en stund så den blir helt flytande och geggig, och sen blandat in typ en telefonkatalog och sen kört runt så det blir alldeles flytande och geggigt och sen hällt i en stadig slurk (och nu snackar vi typ en halv liter eller så) Tequila, och sen hällt tillbaka den i huvudet fast tagit bort isen först och sen sytt igen huvudet så det inte märks att det varit öppet och sen väckt mig försiktigt med en puss på kinden och sagt att nu kan du vakna, det är klart nu. Lite så känns det.